Snart är andra jobbveckan avklarad och det har hänt mycket på jobbet denna vecka!

Jag träffar många barn och det är mycket glädje i vardagen, men även sorg. Förra veckan träffade jag en av våra patienter, en 11 månaders pojke med hydrocefalus (vattenskalle). Extremt långt gånget i sin diagnos, då familjen inte haft råd med behandling för honom. Han har nu genomgått flera operationer i Chiang Mai med vår hjälp när mamman till slut sa stopp. Hon insåg att han ändå inte skulle få ett långt och bra liv och han fick flera komplikationer efter operationerna.

När jag träffade familjen förra veckan skulle de åka hem till Burma igen. De visste inte hur länge till pojken skulle leva men de ville att han skulle få somna in hemma.

Innan de hunnit korsa bron över till Burma blev pojken mycket sjuk, så de kom tillbaka hit. De är fortfarande här och jag träffar de nästan varje dag. Pojken har nu förlorat synen och blir bara sämre. Det är alltid lika jobbigt att träffa honom, men vi har lyckats skapa en fantastisk relation med familjen. Till min glädje kan de prata Thai också, så jag kan kommunicera med dem.

 

Om ni vill läsa mer om honom kan ni klicka på denna länk

 

Men i de flesta fall möter jag mycket glädje och tacksamhet. Det är fantastiskt att se små barn kunna gå igen, eller att få se deras lycka när de orkar springa och leka utan att tappa andan och bli blå om läpparna.

 

Jag har hunnit träffa lite folk här också, och igår var vi en stor grupp med volontärer och burmeser som åt grillbuffé (Moo ka ta). Mycket trevligt!