Nu har jag gjort det igen. Jag är besviken på mig själv. Jag som hade städat bort det gamla och var beredd på att ta emot det nya. Med en enda blick, och pladask - så ligger jag där och snurrar i samma karusell igen. Men den här gången var det inte bara jag som sa ifrån och det kändes skönt. Eller oerhört jobbigt. Jag har kommit på en sak - när jag hela tiden gick och velade hit och dit så var det jag som hade "makten". Det har alltid legat där omedvetet hos mig. Och helt plötsligt så säger den andra ifrån och man känner sig liten, hjälplös och rädd. Så jag ska med stort hjärta tacka denna person som har visat mig nya sidor av mig själv. Det gjorde han helt perfekt.
Så därför känner jag ett sånt behov och längtan till den personen just nu, och hela dagen har jag bara gråtit (känns det som). Det är så oerhört smärtsamt, men samtidigt är jag tacksam över att jag känner såhär så att jag får kämpa. Åh, vad rörigt.

Läste mitt första mail av Z idag. Jag blev så glad så det läckte ur ögonen.